Ruisa

Jag står inte ut med att följa med de vuxna på deras vänners fester, aldrig gillat det, never, nånisn, nu-uh-, nada!

Speciellt inte när jag var liten, uff, då var det hårt!

Vad man än gjorde var de vuxna tvungna att uppmärksamma det. 

"Titta nu Liselotte! Hon gör det igen! Lovisa tog en kaka till. Aa, hon är glupsk hon! Vilket litet matvrak"

"Visst är det så Lovisa? Aa, ser du Liselotte! Hon säger inget, haha! Hon är bestämd hon, ja du det är hon!"

"Nänu Liselotte, hon står ju bara där. Flickan tycker att vi ska åka hem, ska vi det Lovisa? Ja titta nu nickade hon! Hon vill hem, hon! Ja du!"

 

VARENDA LILLA RÖRELSE JAG GJORDE, VAD JAG ÄN SA, VAD JAG ÄN GJORDE FÖR UTTRYCK, SKULLE DE UPPMÄRKSAMMA DET OCH TYDA MINA KÄNSLOR PÅ NÅGOT SÄTT. JA, DET ÄR EN FUCKING KAKA, JA DET ÄR GOTT, JA JAG VILL HEM, JA TITTA NU ANDAS JAG IIIIIIINHHH JAG ANDAS UUUUUUTHHH.

Man behöver inte tjata! Jag är t om säker på att det är mindre än 5% av människorna i rummet som faktiskt bryr sig. Nä, inte ens Liselotte!

 

Vi bryr oss inte om jag ändrade position på mina näsborrar eller om jag hade knutna händer istället för stängda. Överdriv inte!