2013-02-10
17:24:04
Det är alltid svårt att forma ord
Det är så mycket jag vill våga säga. Vara en rak människa. Jag vill liksom våga säga till pappa att jag inte mår bra, att jag är sjuk, att jag inte gillar det här och det här. Jag vill våga säga till Ewa att jag inte vill ha en syster eller bror. Jag vill kunna säga så mycket, våga berätta vad jag tycker och få människor att tänka om. Få andra åsikter än bara sina egna. Jag vill vara den där coola tjejen som alla lyssnar på och kommer med visa ord. Men jag är inte sån. Jag är otroligt försiktig, vilket resulterar med att jag blir stängd. Hela jag blir stängd och jag blir en robot utan bekymmer eller känslor eller sjukdomar. Det är verkligen så, speciellt hemma. De dagar jag känner mig sjuk hemma hos pappa. Jag vågar inte säga nåt. Jag ska inte ha något att klaga på. Jag är inte sjuk! Lite halsont är ingenting jämfört med hur pappa mår. För er som inte vet vad som händer med pappa just nu är att han lider av Hortons Syndrom. De är en sjukdom som gör att man har svår huvudvärk, man klarar inte av vissa dofter, ljud eller ljus. Och man är i princip allergisk mot alcohol. Pappa klara verkligen inte ens att doppa tungan i det. Han provade en gång och han mådde hemskt dåligt av det. Jag får inte ha mer än en kompis hemma heller, helst ingen alls. (Det är nog ett undantag för dig, M, eftersom han känner dig bättre än de andra och litar på dig.) Och han är i princip lättretad hela tiden, så man måste alltid vakta tungan. Han har också fått lättare att gråta på dåliga dagar. Och pappa gråter inte. Allt det här berodde på att han fick en blodpropp när han och hans kompis var i Turkiet och han fick i princip Horton's av alla medicinerna och idioter till läkare.
Så, ja! Ni kanske tycker att det här inlägget inte handlade så mycket om att jag inte säger så mycket, men det gör det. Pappas sjukdom har en stor påverkan på mig som människa. Det tog mig ett väldigt tag att förstå det. Jag trodde att det inte hade påverkat mig alls, kanske att vara lugnare, men inte annars. Men det har det.
Jag tänker hela tiden att istället för att klaga och komma med dumt eller onödigt tjat så håller jag käft. Det är bäst så.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Du vet det men jag säger det igen. Vilken tid på dygnet, vilket dygn som helst, jag finns för dig. Jag lyssnar. Ingen brådska, ta din tid. Jag finns alltid.