Ruisa

2014-01-16
22:21:00

Fucking rainbows
 
För jag så jävla scene och rainbows and shit, älska rainbows och enhörningar och färger!
Vill ni att jag ska börja prata så kanske? Hoho lustiga tjejen.
 
Ni vet när man är liten och försöker klättra ut ur barnvagnen för man vet att man kan gå själv? Hur fan tänkte man, liksom? Ligg och njut av att få sova och att få känna värme från filtarna tillsammans med ens favoritnalle vid sin sida. Varför kunde man inte njuta? Varför var man ständigt ute efter något oåtkomligt? Varför är vi så otåliga?
Man ville göra allt själv när man var liten. När man var toddler skulle man bygga sandslottet själv, man skulle gå själv, man skulle ta den klossen själv, man skulle äta själv.
Sen blir man så jävla trotsig i 8-9årsåldern och man vill välja kläder själv, vill vara tillräckligt stor för den karusellen och man vill se den där barnförbjudna filmen på bio.
Snart är man uppe i min ålder: 15. Då vill man förlora oskulden och bära smink och korta klänningar och kanske dricka alcohol för det gör ju de äldre. 
Sen vaknar man upp ur den där koman och längtar tillbaka. Det är bara ett halvår kvar tills jag ska 
börja i gymnasiet och ungefär 4 år kvar tills jag officiellt "avslutar min barndom". Sen ska jag i princip jobba resten av mitt liv för man kan inte "leva" på den här planeten om man inte har ett jobb eller något som försörjer en med pengar. I mitt fall blir det inte min familj då pappa inte skulle tolerera att jag var arbetslös och att jag måste betala hyra. Mamma är väl en aning mjukare men hon skulle säga att jag har lyxproblem som de alltid säger till mig och min syster (fan va irriterande, låt oss vara)
Plötsligt ska man ta hand om sig själv, ni vet, det där man har trånat efter hela sitt liv?
Gratulerar, du är över arton och du kommer aldrig få åka i en barnvagn med gosiga filtar och bli uppassad av din mamma mer (om du inte nu har en ganska galen fetisch). 
Varför gör det mig så sur?
För nu saknar jag den där barnvagnen mer än någonsin. Jag vill kunna få plats i mammas famn igen, jag vill leka i klätterställningar med mina kompisar och jag vill inte vara orolig för min framtid. 
Men man kan inte spola tillbaka tiden, och man kan inte spola fram den heller. 
 Det skrämmer mig.
Och alla vuxna håller på och säger: Livet är svårt, lev med det. 
 
Kul, bara jättehärligt.
Så lev förfan! Du får bara den här tiden en gång i livet! Var galen! Gör saker som är värda att minnas.
Taggar: adrianxdalin, blood on the dance floor, emo, indie, indie scene, indiescene, inspiration, ruisa, scene;

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: