2014-06-16
20:03:03
Är det redan dags att skapa ett nytt liv?
Nu har jag lämnat det bakom mig, nian. Inga känslor sticker fram, vet inte riktigt varför.
Mina mål denna terminen är tveklöst att våga slappna av mer, att inte vara så rädd hela tiden och faktiskt inte tänka så mycket på vad folk tycker om mig. Det är min eviga förbannelse. Min psykolog säger att att jag sätter omöjliga krav på mig själv och han vet faktiskt inte riktigt vad han ska göra med mig.
Men det blir så, jag står för alla mina problem. Jag är grunden till alla dåliga händelser runt omkring mig, jag är den som dömer mig själv så hårt att man kan tro att jag piskar mig själv mentalt.
Jag är utan tvekan min värsta fiende.
Psykologen säger att det är nog inte bara ångest och sorg jag har inom mig, det är också en stor tårtbit av ilska, ilska som jag låser inom mig själv, som jag försöker att inte ta ut över andra. Den sipprar ut ibland, och då blir jag bitchstämplad. Det känns inte rättvist. Jag är otroligt trött på det hela, men lite får man fan tåla.
Det kanske inte är så smart att svälja ilskan och ångesten konstant. Kanske är det dags för denne demon att komma ut, månne?
Jag tror att det hela förvärrades när jag slutade på karaten. Allt det där jag fick slå och sparka och skrika ut, det blir inlåst igen. Var jag gladare när jag gick på karate? Jag kommer inte ihåg.
Karaten var alltid nyckeln till den där stängda dörren av självförtroende och relax. Jag kände mig stark, både fysikt och psykist någolunda. Jag har liksom alltid varit stark fysiskt, nu har jag inte kvar det längre.
Men va fan. Målet är att må bättre helt enkelt. Målet är att inte piska mig själv, utan ta mer plats och inte bry sig swå jävla mycket. Det är mitt absoluta mål!
Förlåt att jag hoppar totalt från ämne till ämne, detta var en skön releaser.
Kommentera inlägget här:
