Ruisa

STYVFAR – En del av Sebastians historia

”Din far vill att du kommer till hans kontor nu på en gång. Han har ett möte fyra. Det står en bil utanför som väntar på dig. Jag hoppas att du inte har gjort något dumt igen, herrn” hade assistenten ringt och sagt till Sebastian. ”Huh, så fort jag andas gör jag något dumt. Vad fan spelar det för roll nu för tiden?” tänkte han. Men han visste allvaret i detta. Han visste vad som skulle hända, så det var bara att svälja stoltheten och lyda, annars kunde konsekvenserna förstoras med hundra procent.

Sebastian var adopterad av en äldre man när han skulle fylla 6 år. Ingen visste vilka hans föräldrar var, de hade bara lämnat honom mitt framför ett barnhem utan en lapp eller förklaring, så hans liv var barnhemmet. Tja, fram till att han blev adopterad, det vill säga. Den äldre mannen var en extremt rik man som ägde ett flertal stora kasinon, men det var nog mycket mer än bara det han yttrade sig om att försörja sig på.

Sebastian kollade på klockan.  Han behövde åka.  Han satte på sig en svart munkjacka och ett par solglasögon och började gå ner mot den svarta bilen som stod utanför deras tillhåll.

Den där bilen hade många minnen, och det hade alltid vänt sig i magen när han satte sig i den. Ett svart fönster var mellan framsätet och baksätet. Sebastian kunde omöjligen se vem som satt i förarsättet, men han slog vad om att föraren kunde se honom. Ständigt en känsla av bevakning åkte de förbi Tokyos affärer och resturanger och mot det största kasinot i Japan, där hans styvfar styrde. Sebastian svalde klumpen i halsen när han leddes genom folkmassorna som redan hade kommit för att spela och fram till trappan som skulle leda upp till kontoret. Han stannade upp i trappan och kastade en sista blick på människorna med eleganta kläder och rökatmosfären som hade förvandlat kasinot till en enda stor dimma av mysterier. Han andades djupt innan han fortsatte.

En storvuxen man klädd i en svart kostym och kolsvarta solglasögon stod utanför dörren till kontoret. Han såg ut som en väldigt muskulös agent från Men In Black. När han såg Sebastian, bugade han mot honom, kallade honom ”Sebastian-sama” (herr Sebastian på japanska) och öppnade dörren för honom.

Sebastian rätade på sig när han gick in i det stora mörka kontoret. Stolen vid det nypolerade träskrivbordet var vänd mot fönstret, precis som i filmerna. Stolen snurrade och där satt Mr. Horikawa, Sebastians styvfar, och rökte på en elegant cigarr. När han andades ut bildades det vackra snirkliga mönstret av röken. Han hårda ansikte full med rynkor såg på honom med en vidrig arrogans. De små svarta ögonen skar in i hjärtat på rockstjärnan. Sebastian bugade djupt och stirrade ner mot golvet.

”Sebastian, min son…” Han suckade och drog ett till bloss. ”Jag har hört av en liten fågel att du inte sköter dig. Stämmer det?”

”Jo, ja, det…” Sebastian harklade. Han var livrädd. ”Men jag ska ta itu med det…”

”Det ska du säkert. Men när skulle du göra det, hade du tänkt? Idag? Imorgon? Jag förväntar mig att du löser det här problemet på en gång. Jag struntar totalt i allt annat skit du utsätter dig själv för, så länge det inte påverkar mitt arbete, förstår du?” Sebastian nickade.

”Jag vill bara påminna dig om vad som händer när du slarvar…” En annan muskulös man kom fram från skuggorna i rummet. ”Du måste lära dig att visa respekt, och för det måste du bli disciplinerad, det vet du mycket väl.”

Mannen gick fram till Sebastian och tog ett fast tag i hans hår. Han gav först honom ett hårt slag i bröstkorgen så Sebastian knappt fick någon luft. Sen sparkade han honom i magen, sen en knytnäve i huvudet. Smärtan var oumbärlig och det flimrade framför hans ögon. Muskelberget backade undan när Mr. Horikawa höjde lugnt sin hand i ett tecken på att avbryta. Sebastian låg på golvet och hostade i fosterställning. När han vred huvudet mot skrivbordet märkte han att styvfadern hade ställt sig framför honom.  De små ögonen tittade ner och mötte hans. ”Ställ dig upp, pojk” hade han sagt, och Sebastian lydde. Han ramlade nästan baklänges av smärtan han kände.

Mr. Horikawa hade tecknat åt muskelberget att gå ut. När denne bugade och gick ut från dörren, gick Mr. Horikawa fram och låste den. ”Jag har visat dig barmhärtighet, och du vet priset till det.” Sebastian nickade. Horikawa gick fram till honom och tog ett fast grepp om hans käke, sedan smekte han den. Sebastian sa ingenting. ”Ta av dig skjortan.” och Sebastian lydde. ”Du har gått ner i vikt.” sa den gamle mannen medan han gick runt Sebastian och inspekterade hans överkropp, som nu var täckt med röda märken. Han tog en hårslinga från Sebastians axellånga lila hår och andades in doften. Han stannade upp och såg på pojken med lust brinnande i blicken. Han tog på Sebastians magra kropp, och rockstjärnan var äcklad men sa ingenting och stirrade in i väggen.

”Du visste priset mycket väl…”