Ruisa

HEROIN - En del av Sebastians historia

Sebastian böjde sig över toalettringen. Det vändes ut och in i hans mage, och han var tvungen att få ut det. Det kom bara galla, han hade knappt ätit något på två dagar. Rummet snurrade och hans ögon glänste en dåsig färg. När han blundade kändes det som om hela världen repeterade sitt snurrande, som en hackande skiva. Det som var inom honom var inte naturligt, inte hans, inte bra, men han tog mer ändå. Han kunde ha dött den kvällen, men det gjorde han inte.

Var det inte för bassisten Yoh som hittade honom på toalettgolvet inne i klubben Chroco’s, mumlandes och med flimrande ögon, hade rockstjärnan inte varit i livet. Yoh försökte skaka om honom så gott han kunde.

”Sebbe! Hallå? Vad fan, igen?!” Paniken gjorde att hans röst gick upp i falsett. När Sebastian inte svarade, drog han fram sin mobil och började klumpigt slå numret till Utauh, som inte hade följt med på utekvällen utan var med de resterande bandmedlemmarna. ”Helvete Sebastian… Hallå? Brorsan? Det har hänt igen, vad gör jag?! Ja, jag… Men helvete sluta klaga på mig, vi är vid Chroco’s. Skicka någon, vem som helst!!”

Nej, Yoh var inte den som tänkte klart när det var en nödsituation, och han var alldeles för panikslagen för att förstå att det inte var Utauh han skulle ha ringt till, utan en anbulans på direkten istället.

Sebastian låg och rörde sig på det smutsiga golvet i ett försök att försöka ställa sig upp eller åtminstone sitta upp rakt, men misslyckades gång på gång. Han grymtade, grät, skrattade, skrek, ingen visste riktigt. Yoh försökte hjälpa honom, men visste inte hur han skulle bete sig, trots förra gången, och gången innan det, och gången innan det. Sebastian puttade bort honom med slöa händer. Han var så svag att det inte gjorde någon skillnad, han kunde lika gärna vara luft. Det var lite så han kände sig som: luft.

”Vilken jävla röra…” sa Yoh för sig själv.

När ambulansen hade kommit hade Sebastian svimmat av. Hans puls föll så pass mycket att det snart skulle stanna. Yoh fick andas genom en påse, då han bara var i vägen för sjukvårdarna inne i ambulansbilen. ”vi måste pumpa syret! Ge honom hjärt- och lungräddning!” Det hjälpte inte Yoh att lugna ner sig, utan förvärrade bara hans panikattack. Sebastian låg livlös på båren, de slet av honom t-shirten och lät honom vara barbröstad. Han var verkligen mager, det hade inte Yoh tänkt på förr. Revbenen syntes tydligt när han låg ner och han var nästan lika blek som snö. Varför hade Yoh inte sett det? Varför hade han inte märkt att Sebastian åt dåligt? Eller att han drack för mycket? Eller att just det här började gå åt helvete?

Det var rockstjärnans femte besök på sjukhuset. Ingen hade någon aning om varför han aldrig hade fällts för en dom förut. Kanske var det för vem hans förmyndare var, men ingen visste säkert. Sebastians svarta eyeliner hade tagits bort, hans lila hår såg torrt och glanslöst ut, och hans klubbkläder hade bytts ut mot fula sjukhuskläder i en stel mintgrön färg. Han hade röda irriterade ögon och hans läppar var torra.

”Din jävla idiot…” hade Kai, gitarristen sagt till honom. Han satt på en trist stol en bit bort från sjuksängen. ”Du sa att du skulle sluta…”

Sebastian förblev tyst. Han tittade ner på sina rullande tummar av skam när hans bäste vän skällde ut honom. Han brukade inte rulla tummarna, men den här gången kändes det som en tröstande utväg att försöka undvika ögonkontakt.

”Jag slutade för din skull, Seb. Jag slutade och du bara fortsätter att bryta ditt löfte. Varför kan du aldrig ta vara på ditt liv? Var det inte det vi var ute efter? Jag förstår fan inte vad du tänker…” Sebastian fortsatte rulla tummarna.  ”Nej, jag åker hem nu, jag pallar inte att försöka prata med en jävla zombie.”  Kai ställde sig upp och gick mot dörren, förargat och röd i ansiktet, och troligen lite röd i ögonen från tårarna han försökte dölja. Kai var för tuff för att gråta, det var hela hans grej. ”Visa inte folk att du är svag” var hans motto. Så det gjorde han inte. Sebastian tyckte det kändes som om hans syre tog slut. Han ville stoppa sin bäste vän, men orden kvävdes i halsen.

Sebastian visste hur det gick till. De hade gått igenom det här förut men han kunde bara inte sluta. Lockelsen var för stor och ibland var det enda räddningen att hålla sig vid livet… Eller något. Att försöka hålla sig borta från det var omöjligt, det fanns var han än befann sig. Alltid erbjöd hans kompisar honom något, alltid var det någon som hade på fester, alltid var det någon som hade gömt lite backstage. Överallt. Och han ville inte säga nej, trots att det förstörde hans liv bit för bit, trots att hans bästa vänner började vända ryggen mot honom, trots att han skulle få världens bestraffning från hans förmyndare och trots att han hade en turné på gång. Det knäckte honom.

Yanda, den lilla rosahåriga trummisen, stack in huvudet in i rummet. I handen hade han en halväten chokladkaka och en tidning med någon lättklädd brud med en motorcykel vid sin sida, och han log ansträngt.

”Hur mår du, Sebby?” frågade han med sin nätta röst. När Sebastian inte svarade harklade han sig och såg sig om i rummet, som om han letade efter något annat att säga.  ”Jag fick med mig den här!” Han log stolt medan han räckte fram tidningen.

”Hur fick du tag på den? Du är ju rena barnet” sa Sebastian lågt, men fick fram ett leende. Hans ögon var tunga och han lutade sig bakåt mot kudden medan han pustade till. ”Lyckades du inte trolla fram någon cigg också?”

”Näää... Du vet att du inte får röka här inne. Sjuksystrarna kommer bara gå på dig… Du ser lite trött ut. Ska du inte försöka sova lite? Du har inte sovit någonting sen du kom hit.”

Sebastian fortsatte att le. ”Jag tänker inte ens blinka i det här fängelset. Vem vet vad de gör med mig om jag gör det igen?” Han pekade på sladdarna som satt fast vid hans armar och näsa. Han hatade när folk pysslade med honom utan hans tillstånd.

Yanda tog det positivt, men det syntes fortfarande att han var ledsen. Han lämnade tidningen vid bordet intill sängen och kramade om honom, försiktigt då han inte visste hur ont Sebastian egentligen hade. Sebastian besvarade kramen och klappade på det rosahåriga huvudet, likt någon som klappade sitt husdjur.

Yanda var en liten pojke i själen, så när han långsamt kröp in under täcket Sebastian låg i var det inga konstigheter. Det var en sak som Yanda brukade göra, han gillade närhet.  Och Sebastian tackade honom tyst för det. Han behövde någon som inte gav honom anklagande blickar.

 

Sebastian låg inne i sjukhuset i 3 dagar till, tills han hade återställt någorlunda och fått i sig ordentligt med mat, men han sov inte en enda minut. De ville först inte släppa ifrån sig honom, då han fortfarande var sliten, men han lyckades komma loss med lite övertalning från hans folk. När han äntligen fick åka hem släpade han tungt sina fötter mot den stora bilen som väntade utanför sjukhuset. Han hade stora solglasögon för att gömma sina trötta ögon och för att hans ögon bara hade varit i ett rum med neddragna persienner. Paparazzis stod tillsammans med några fans. Fansen ropade hans namn, ropa om hur mycket de älskade honom. De där orden bara åkte in genom ena örat och ut genom andra för honom, de hade förlorat dess betydelse. Och så kliade det något förbaskat på hans armar. Eller snarare hela kroppen.

Bilen tog honom hem till bandets tillhåll, till hans ljuva säng. Han passerade blickar från bandmedlemmarna, både oroliga och arga (fast bara Kais blick var arg), men tänkte inte på det. Han kände sig bara så otroligt trött och illamående.

När han kom in i sitt rum såg han något annorlunda. Någon (eller några) hade varit inne i hans rum och flyttat på saker. Ordningen på kläderna i hans byrå stämde inte, och oavsett hur noga de hade försökt vara, fanns det spår på lådor och väskor som hade släpats fram och tillbaka. De hade letat efter något han kan ha använt, och hittat det. Allt var borta.

Utifrån hans rum hade alla samlats utanför och tjuvlyssnade på honom. När de hörde honom börja dra ut byrålådor och vända ut och in på alla väskor tittade de på varandra med oro i blicken. Sebastian började låta alltmer orolig och desperat. Han tog första bästa föremål (vilket råkade vara en bordslampa för 5 000 kr) och kastade det i golvet när vreden växte inom honom. Allt fler föremål krossades och han svor högt. Han märkte att de som stod utanför hans rum började slita i dörren, men han hade låst den.

”VAD HAR NI GJORT MED MINA SAKER?!” Skrek han högt mot dörren. All trötthet hade försvunnit och drunknat i adrenalinet. Panik och snyftningar hördes i hans röst. ”TROR NI ATT NI HAR TILLÅTELSE ATT GÅ IN I MITT RUM ELLER?!

”Sebastian, snälla öppna dörren så att vi kan prata!” Rösten lät som gitarristen Utauh.

”INTE EN JÄVLA CHANS! INTE FÖRRÄN NI HOROR BERÄTTAR VART DET ÄR!” Ännu ett föremål gick sönder.

”Lugn Sebastian! Vi vill bara...”

”ÖPPNA DÖRREN NU FÖR HELVETE SEB..! HORA ÄR DU FAN SJÄLV!” Det var Kai som skrek tillbaka mot honom. ”JAG SLÅR FAN IN DÖRREN!! DITT JÄVLA PUNDHUVUD!”

Allt krossande upphörde och tystnaden spred sig över rummet. Snabba steg gick fram mot dörren och låset nästan gick sönder när det låstes upp. Alla frös till medan de observerade Sebastians annars lugna ansikte förvridet av ilska. Han flåsade och hans trötta ögon var uppspärrade. Han letade genom alla ansikten tills han fann Kai. Han morrade mot honom, men Kai stod stilla med den där bestämda oberörda minen Sebastian hatade. Sebastian stirrade på honom. Han såg helt skogstokig ut. Han tog ett djupt andetag och… Sparkade Kai så hårt han kunde rakt i magen. Kai kastades bakåt av den häftiga sparken. Han slog huvudet mot vägen med en duns och han kippade efter luft. Sebastian skulle precis gå in med en knuten näve mot Kais ansikte, men Yoh hann gripa tag i hans handled. Rockstjärnan var fortfarande uppe i varv och andades häftigt medan han fortsatte att borra blicken mot Kai.

”Gör inget förhastad.” sa Yoh. Först var Sebastian beredd på att slå till bassisten också, men tittade på honom en stund, förblev tyst och ryckte bort handen från handleden medan han vände sig om. Han gick långsamt in till hans rum och låste dörren, utan att ge en blick åt Kai eller någon annan.

Utauh hjälpte Kai upp.

”Det var väl lite onödigt.” Sa han medan han drog upp gitarristen från golvet. Kai stönade. ”Kom, vi lämnar honom ifred…”

”Men-men ska vi inte ringa hans far?” Frågade en av assistenterna som stod med i gruppen. ”Han måste ju veta vad som har hänt..?”

”Styv-far. Vi kan hålla tyst om det här den här gången. Han behöver inte ge Sebastian mer skit än vad han redan har fått” svarade Yoh. Kai grimaserade mot honom.

”Du menar skit som jag fick, eller?”

”Äh, sluta vara så barnslig” svarade bassisten och fick samlingen att börja gå därifrån. Alla utom Yanda som stod kvar och såg dem gå iväg innan han satte sig vid dörren. Han ville gå in till Sebastian och lugna ner honom, men han tänkte att det inte riktigt var läge för det.

Sebastian satt nedanför sängkanten, darrande och fortfarande full av vrede, men den där känslan började komma. Hans ben var indragna nära hans kropp och hans hjärta bultade. Det kliade något så fruktansvärt. Rockstjärnan kunde inte komma över det. Det var nästan som att ha vattkoppor igen, fast den här gången spred sig kliandet till huvudet. Han kunde inte koncentrera sig, ville inte tänka.

Han hade känt såhär förut. Suget. Det kom oftare och oftare nuförtiden. Förut kunde det gå flera dagar, men han har fått ett sådant krav att det var svårt att tänka på annat. Hur skulle han lösa det här? Han måste sova av det. Ja, det är nog bra att försöka sova av det…