Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig ensam.
Är inte det typiskt? Tonåring vill ha kärlek?
Haha, jo
Inte det att mina kompisar inte är nog, det är bara det jag
vill känna att någon är intresserad av mig? Är det inte sådant man tänker på när man har varit singel i 150 år och ens vänner börjar skaffa sig ett kärleksliv och är intresserade och sådant.
Man börjar titta på sig själv:
Är det något med mitt blåa hår? Är jag konstig? Är jag lite för konstig för att någon ska bli attraherad av mig? Alltså sådana människor som jag tittar lite på också? Jag kanske bara ska lugna ner mig lite, sluta vara ett freak och konstig och ful och sådant?
Jag har tänkt det många gånger; kanske ska jag bara skölja av de blåa håret, bära mindre smink och klä mig i s.k vanliga kläder?
Det gör mig sorgsen att jag tänker dag ut och dag in på det. Det gnager lite grann.
Jag vet dock inte om jag skulle våga riktigt. Smälta in i mängden brukar inte jag göra, och jag älskar när folk tittar åt mitt håll pga mitt hår eller klädstil, liksom: Här är jag, ja titta på mig jag gör inte som samhället säger åt mig. Och jag gillar ju de i min stil också, men det finns ju alltid "de vanliga" och "de coola" som jag verkar tycka om också.
Det är så otroligt irriterande att inte veta var man ska stå, varför måste någon gilla mig?
Varför känner jag behovet av att någon skulle vilja kyssa mig? Är det inte coolt att stå ensam, att vara den där bruden som inte behöver en pojkvän eller flickvän.
Jag önskar bara att jag hade lite erfarenhet, men jag är ju så himla stel när jag själv hamnar i sitsen.
Jag hade en liten sommarkärlek för 1 år sen. En som jag var med varje dag och det töntiga var att jag inte sa det själv, utan han fick reda på det på min konstsida, då jag (fan va töntigt) hade lagt upp en bild på mig och honom och skrivit hur förvirrad jag var och hur jag kände att jag verkligen gillade honom.
Jag hade ju odiskret - utan att tänka på att bilden var där - gått in på konstsidan hemma hos oss och han såg det, sa inget, gick in på sidan sen när jag hade gått, sagt att han hade läst den när jag sa att han fick titta om han ville, jag började stortjuta av noll anledning och där fick jag min första kyss.
Meeeeeen jag mådde ju så förjävligt dåligt av kyssen och det blev så jobbigt och stelt att jag sa upp kontakten.
Ojoj nu blir det mycket men fattar ni? Det känns nästan som om min image skriker att man har lite erfarenhet och egentligen fick jag min första kyss förra sommaren.
Det känns liksom inte som jag kommer hitta någon igen, och det känns som om min klädstil hindrar mig från att vara attraktiv eller snygg eller vad fan, och ändå kan jag inte förmå mig själv att klä mig i annat.
Nu verkar det som min blogg har blivit en ångest-känslo-blogg nästan.... eh...
Hej Lovisa! Du är inte ensam om att känna så. Men du ska veta att jag tycker att din still är väldigt cool och du ska bara fortsätta göra som du känner. Det kommer att finnas någon därute för dig som gillar samma saker och din stil. Du ska inte behöva ändra dig bara för att alla andra gör det. Var dig själv och det räcker hur långt som helst ;kr