Ruisa

 

Du berättade att du gillade smala tjejer

Så jag försökte alltid att svälta mig innan jag kunde träffa dig

Du berättade att du föredrog långt hår

Så när jag klippte det sov jag oftast med extensions när jag var med dig, för jag var rädd att du skulle tycka att jag var ful

Du berättade för mig att jag var bred

Så jag hade stora tröjor som dolde min kropp

Du berättade för mig att du inte orkade träffas

Så jag stannade hemma, längtandes till nästa helg

Du gillade inte saker jag gjorde, så jag försökte sluta

Du ville att jag skulle vara annorlunda, så jag försökte ändra mig

Du berättade för mig att jag var jobbig

Att jag tjatade, att jag var på, att jag älskade dig mer än du älskade mig

Varför skulle du komma till Stockholm när jag lika gärna kunde åka till Uppsala?

Varför ens lämna huset? Det var ju så jobbigt att stiga utanför dörren medan jag gjorde vad som helst för att kunna vara vid din sida. Skyndade mig från skolan, sa nej till att träffa kompisar på helger, för det var enda chansen jag hade för att få se dig. Du som gjorde mig så glad, du som fyllde tomrummet.

Jag levde på din acceptans, bekräftelsen av att du älskade mig. Det gjorde du, vi älskade varandra. Men du försvann. Du gled bort och lämnade mig ensam. Oönskad. Bortstött.

Och jag är fortfarande så jävla ledsen. Ledsen för att jag någonsin var jobbig mot dig. Ledsen för att jag inte kunde ta emot din kärlek, att jag inte alltid såg den, för jag var så inställd på att du ville komma bort från mig. Jag försökte alltid göra dig glad, men varje gång du skrek på mig, varje gång du morrade, varje gång du ställde dig allt mer på mig, dog jag. 

Det har gått 2-3 månader sedan du och jag gjorde slut. 

Vi fick kontakten igen och det kan ha varit den mest underbara stunden på länge. Vi träffades, allt kändes så bra, vi kunde fortsätta som vänner. Men sedan blir jag bjuden av en vän på fest i Uppsala. En person du kände mer än mig men som du inte var bjuden av. Där gick det sönder. Ville bara gå på den festen för att få chansen att träffa dig, men ända sedan dess har du hatat alla, och jag känner att det är mest mig. 

 

Jag saknar dig, varje dag. Tänker på dig varje dag. Är arg, konstant. Får flashbacks när jag befinner mig vid centralen, mår illa när jag ser dig på Facebook. För jag saknar dig så, men du saknar inte mig. Du gör allt annat än saknar mig.

 

Förlåt, har bara inte kunnat säga det här någon gång men idag kände jag att jag ville vara lite arg. För jag måste sluta försöka om du inte ens vill. Så då vill jag vara arg. Och gå vidare.