Ruisa

Det svider fortfarande

Såren jag själv gjorde men som allting hjälpte mig med

Såren som jag skriver på höften med en vass penna

Såren som uppstår när jag inte längre vet vad jag ska göra

 

Det svider fortfarande

Orden man hörde som liten

Suckarna så fort man frågar något

Känslan man får när man bara är till besvär

 

Det svider fortfarande

När man är längst bak

När man inte längre syns i folks ögon

Då man bara blev ett hjälplöst fiasko

 

Det svider fortfarande

Att man bara är sedd som en skör bubbla

Tar man på den spricker den

Alla aktar ögonen för att inte få skvätten på sig

 

Det svider fortfarande

När man nuförtiden bara tänker på döden

När man överväger att ställa sig på ett tak

När man vill svälja miljoner piller

 

Det svider fortfarande

Att jag är rädd för döden men ännu mer rädd för att leva

Hur tar man sig tillbaka?

Kan jag ta mig tillbaka?

 

Jag är inte i närheten av att veta svaren. Det enda jag vet är att det fortfarande svider.