Ruisa

Den här började som en skiss faktiskt. Jag tittade igenom alla mina gamla teckningar och jag började att skissa verkligen grovt och du vet, det blev bra!! : D

Förlåt om den inte är så detaljerade bakrunden, med alla sketchmarks och sådant. Jag ville bara se resultatet så jag rusade igenom en hel del (oops) BD
Kan inte vänta till Malificent kommer ut! Omg så glad! Jag älskar fantasy så mycket och jag älskar remakes av gamla Disney filmer. Jag menar c'mon: Alice in Wonderland? Snow White and the Huntsman? Jag har märkt en trend att alla biroller i de gamla filmerna får en större roll i de nya. I Alice i Underlandet, var det mer fokus på Mad Hatter (<3) och i Snow White and the Huntsman handlar mer om ... jägaren:]

Älskar det! Jag hoppas på den andra klassiska disneymovies: som Mulan eller Den lilla sjöjungfrun! Jag har alltid velat ha en bra modern sjöjungfru berättelse! Jag älskar sjöjungfrur så jävla mycket!
Och alver .. I lov'em <3

FORTSÄTT GÖRA EPIC REMAKES!!!

PLAYER OR PLAYED WITH? – En del av Sebastians historia

Sebastian såg henne gå in i baren, med sin korta svarta klänning och röda stilettklackar. Hennes guldbruna hy och hennes långa bruna hår smälte tillsammans i en sensuell harmoni, och hennes läppar var lika röda som blod. Det var Risa, en lång och vacker modell som hade träffat honom den där kvällen i Okinawa. Ända sen dess hade de träffats flera kvällar, samma hotellrum, alltid lika passionerat. Det enda som kändes fel var att hon hade en man, Mr. Umeda, som ägde en exklusiv restaurang utanför Osaka.

Sebastian stod vid barbordet och såg på henne, och hon log när hon fick se honom, ett sådant varmt leende som kunde få vem som helst att vända sig för att se skönheten. Hon tvekade tvärt, då hon kom ihåg att hon inte skulle göra en alltför stor scen och sätta rockstjärnan i knipa. Paparazzis var överallt, och fick de en bild på de två och publicerade den i tidningen, skulle hennes make få reda på det. Hon ställde sig tre stolar från Sebastian, beställde en cosmopolitan och sneglade på honom med sin flörtiga blick. Hon drog fingrarna genom sitt långa hår och de båda stod där. Sebastian drog sista blosset från den femte cigaretten och fimpade den i barens eleganta kristallaskkopp. Risa fick sin drink och började sippra på den otåligt. Hon gav en sista blick på Sebastian som ett klartecken att börja gå. Och de gick.

Först gick Risa in till hotellrummet, efter kom Sebastian med ena handen i fickan och andra handen en ny cigarett. När han gick in till hotellrummet sprang Risa fram till honom och kramade honom hårt.

”Det var så länge sen! Jag har saknat dig så mycket!” sa hon medan hon kysste honom passionerat. Andningen var häftig. Sebastian sa ingenting, han behövde inte säga något. Bara låta henne kyssa honom, låta henne få känna känslan av kärlek igen, låta henne få känna sig levande.

”Dagarna hemma är urtrista… (kyss) Modeshowerna är tråkiga och enformiga… (kyss) Staden är inte som den en gång var… (kyss) Jag är urtråkad.” Hon kysste honom ännu mer. ”Katsuo är inte som förr. Han börjar bli gammal, och han är aldrig hemma.”

Sebastian började dra ner dragkedjan till Risas klänning medan de oavbruten kysstes. Risa började ivrigt knäppa upp Sebastians svarta skjorta och hon drog med honom till dubbelsängen. Sebastian böjde sig över Risa och kände hennes hud mot sin. Han tog av hennes spets-bh och hon la benet runt hans rygg, upphetsad och varm i hela kroppen. De älskade tills deras kroppar dröp av svett och andetagen var tunga och ansträngda. Under hela kvällen hade Sebastian inte sagt ett ord. Han lät Risa sköta pratet och hon kunde babbla om vad som helst, vilka sorts meningslöst skräp som han ändå inte brydde sig om, men han roades av hennes entusiasm. Till slut somnade han medan Risa babblade på, men hon upptäckte snart hur han gav ifrån sig små snarkljud och började blunda hon med.

Sebastian vaknade tidigt på morgonen och kände Risas armar i ett tight grepp runt honom. Han började röra sig försiktigt för att hon inte skulle vakna. Utan framgång försökte han lärka sig ut ur hennes stålgrepp, men det var nästan meningslöst. ”Om jag kryper neråt då?” tänkte han och provade sin tes. Det funkade utmärkt och han satte sig upp på sängen. Han drog på sig jeansen som låg bredvid, men skippade skjortan och öppnade balkongsdörren. Utsikten av Tokyo var underbar på morgonen, när soluppgångens röda och rosa färger böjde sig över de höga byggnaderna. Han tände en cigarett och såg på människorna som såg ut som små myror från höjden han befann sig på. Han böjde sig över räcket och andades ut röken som dansade runt hans ansikte, tog fram sin mobil och ringde efter en taxi.

Han kunde inte stanna. Han släppte det lilla som fanns kvar av cigaretten ner och hoppades nästan att den skulle ramla i huvudet på någon av de hektiska myrorna som så ivrigt skyndade sig till jobbet. Han fnissade över tanken och gick in igen, där han satte på sig skjortan och skorna. Risa låg fortfarande drömmande i sängen och visade inga tecken på att hon skulle vakna någon gång snart. Han gick mot hennes lilla handväska som låg på ett litet runt bord och öppnade det. Där i låg pengarna. Han tog dem och gick mot dörren, stängde till den tyst så att Risa inte vaknade och lämnade hotellet.  

Nere utanför lobbyn väntade taxin på honom. Han satte sig i baksätet och satte fart mot bandmedlemmarnas tillhåll, oberörd och rökandes på en ny cigarett. 

STYVFAR – En del av Sebastians historia

”Din far vill att du kommer till hans kontor nu på en gång. Han har ett möte fyra. Det står en bil utanför som väntar på dig. Jag hoppas att du inte har gjort något dumt igen, herrn” hade assistenten ringt och sagt till Sebastian. ”Huh, så fort jag andas gör jag något dumt. Vad fan spelar det för roll nu för tiden?” tänkte han. Men han visste allvaret i detta. Han visste vad som skulle hända, så det var bara att svälja stoltheten och lyda, annars kunde konsekvenserna förstoras med hundra procent.

Sebastian var adopterad av en äldre man när han skulle fylla 6 år. Ingen visste vilka hans föräldrar var, de hade bara lämnat honom mitt framför ett barnhem utan en lapp eller förklaring, så hans liv var barnhemmet. Tja, fram till att han blev adopterad, det vill säga. Den äldre mannen var en extremt rik man som ägde ett flertal stora kasinon, men det var nog mycket mer än bara det han yttrade sig om att försörja sig på.

Sebastian kollade på klockan.  Han behövde åka.  Han satte på sig en svart munkjacka och ett par solglasögon och började gå ner mot den svarta bilen som stod utanför deras tillhåll.

Den där bilen hade många minnen, och det hade alltid vänt sig i magen när han satte sig i den. Ett svart fönster var mellan framsätet och baksätet. Sebastian kunde omöjligen se vem som satt i förarsättet, men han slog vad om att föraren kunde se honom. Ständigt en känsla av bevakning åkte de förbi Tokyos affärer och resturanger och mot det största kasinot i Japan, där hans styvfar styrde. Sebastian svalde klumpen i halsen när han leddes genom folkmassorna som redan hade kommit för att spela och fram till trappan som skulle leda upp till kontoret. Han stannade upp i trappan och kastade en sista blick på människorna med eleganta kläder och rökatmosfären som hade förvandlat kasinot till en enda stor dimma av mysterier. Han andades djupt innan han fortsatte.

En storvuxen man klädd i en svart kostym och kolsvarta solglasögon stod utanför dörren till kontoret. Han såg ut som en väldigt muskulös agent från Men In Black. När han såg Sebastian, bugade han mot honom, kallade honom ”Sebastian-sama” (herr Sebastian på japanska) och öppnade dörren för honom.

Sebastian rätade på sig när han gick in i det stora mörka kontoret. Stolen vid det nypolerade träskrivbordet var vänd mot fönstret, precis som i filmerna. Stolen snurrade och där satt Mr. Horikawa, Sebastians styvfar, och rökte på en elegant cigarr. När han andades ut bildades det vackra snirkliga mönstret av röken. Han hårda ansikte full med rynkor såg på honom med en vidrig arrogans. De små svarta ögonen skar in i hjärtat på rockstjärnan. Sebastian bugade djupt och stirrade ner mot golvet.

”Sebastian, min son…” Han suckade och drog ett till bloss. ”Jag har hört av en liten fågel att du inte sköter dig. Stämmer det?”

”Jo, ja, det…” Sebastian harklade. Han var livrädd. ”Men jag ska ta itu med det…”

”Det ska du säkert. Men när skulle du göra det, hade du tänkt? Idag? Imorgon? Jag förväntar mig att du löser det här problemet på en gång. Jag struntar totalt i allt annat skit du utsätter dig själv för, så länge det inte påverkar mitt arbete, förstår du?” Sebastian nickade.

”Jag vill bara påminna dig om vad som händer när du slarvar…” En annan muskulös man kom fram från skuggorna i rummet. ”Du måste lära dig att visa respekt, och för det måste du bli disciplinerad, det vet du mycket väl.”

Mannen gick fram till Sebastian och tog ett fast tag i hans hår. Han gav först honom ett hårt slag i bröstkorgen så Sebastian knappt fick någon luft. Sen sparkade han honom i magen, sen en knytnäve i huvudet. Smärtan var oumbärlig och det flimrade framför hans ögon. Muskelberget backade undan när Mr. Horikawa höjde lugnt sin hand i ett tecken på att avbryta. Sebastian låg på golvet och hostade i fosterställning. När han vred huvudet mot skrivbordet märkte han att styvfadern hade ställt sig framför honom.  De små ögonen tittade ner och mötte hans. ”Ställ dig upp, pojk” hade han sagt, och Sebastian lydde. Han ramlade nästan baklänges av smärtan han kände.

Mr. Horikawa hade tecknat åt muskelberget att gå ut. När denne bugade och gick ut från dörren, gick Mr. Horikawa fram och låste den. ”Jag har visat dig barmhärtighet, och du vet priset till det.” Sebastian nickade. Horikawa gick fram till honom och tog ett fast grepp om hans käke, sedan smekte han den. Sebastian sa ingenting. ”Ta av dig skjortan.” och Sebastian lydde. ”Du har gått ner i vikt.” sa den gamle mannen medan han gick runt Sebastian och inspekterade hans överkropp, som nu var täckt med röda märken. Han tog en hårslinga från Sebastians axellånga lila hår och andades in doften. Han stannade upp och såg på pojken med lust brinnande i blicken. Han tog på Sebastians magra kropp, och rockstjärnan var äcklad men sa ingenting och stirrade in i väggen.

”Du visste priset mycket väl…”

HEROIN - En del av Sebastians historia

Sebastian böjde sig över toalettringen. Det vändes ut och in i hans mage, och han var tvungen att få ut det. Det kom bara galla, han hade knappt ätit något på två dagar. Rummet snurrade och hans ögon glänste en dåsig färg. När han blundade kändes det som om hela världen repeterade sitt snurrande, som en hackande skiva. Det som var inom honom var inte naturligt, inte hans, inte bra, men han tog mer ändå. Han kunde ha dött den kvällen, men det gjorde han inte.

Var det inte för bassisten Yoh som hittade honom på toalettgolvet inne i klubben Chroco’s, mumlandes och med flimrande ögon, hade rockstjärnan inte varit i livet. Yoh försökte skaka om honom så gott han kunde.

”Sebbe! Hallå? Vad fan, igen?!” Paniken gjorde att hans röst gick upp i falsett. När Sebastian inte svarade, drog han fram sin mobil och började klumpigt slå numret till Utauh, som inte hade följt med på utekvällen utan var med de resterande bandmedlemmarna. ”Helvete Sebastian… Hallå? Brorsan? Det har hänt igen, vad gör jag?! Ja, jag… Men helvete sluta klaga på mig, vi är vid Chroco’s. Skicka någon, vem som helst!!”

Nej, Yoh var inte den som tänkte klart när det var en nödsituation, och han var alldeles för panikslagen för att förstå att det inte var Utauh han skulle ha ringt till, utan en anbulans på direkten istället.

Sebastian låg och rörde sig på det smutsiga golvet i ett försök att försöka ställa sig upp eller åtminstone sitta upp rakt, men misslyckades gång på gång. Han grymtade, grät, skrattade, skrek, ingen visste riktigt. Yoh försökte hjälpa honom, men visste inte hur han skulle bete sig, trots förra gången, och gången innan det, och gången innan det. Sebastian puttade bort honom med slöa händer. Han var så svag att det inte gjorde någon skillnad, han kunde lika gärna vara luft. Det var lite så han kände sig som: luft.

”Vilken jävla röra…” sa Yoh för sig själv.

När ambulansen hade kommit hade Sebastian svimmat av. Hans puls föll så pass mycket att det snart skulle stanna. Yoh fick andas genom en påse, då han bara var i vägen för sjukvårdarna inne i ambulansbilen. ”vi måste pumpa syret! Ge honom hjärt- och lungräddning!” Det hjälpte inte Yoh att lugna ner sig, utan förvärrade bara hans panikattack. Sebastian låg livlös på båren, de slet av honom t-shirten och lät honom vara barbröstad. Han var verkligen mager, det hade inte Yoh tänkt på förr. Revbenen syntes tydligt när han låg ner och han var nästan lika blek som snö. Varför hade Yoh inte sett det? Varför hade han inte märkt att Sebastian åt dåligt? Eller att han drack för mycket? Eller att just det här började gå åt helvete?

Det var rockstjärnans femte besök på sjukhuset. Ingen hade någon aning om varför han aldrig hade fällts för en dom förut. Kanske var det för vem hans förmyndare var, men ingen visste säkert. Sebastians svarta eyeliner hade tagits bort, hans lila hår såg torrt och glanslöst ut, och hans klubbkläder hade bytts ut mot fula sjukhuskläder i en stel mintgrön färg. Han hade röda irriterade ögon och hans läppar var torra.

”Din jävla idiot…” hade Kai, gitarristen sagt till honom. Han satt på en trist stol en bit bort från sjuksängen. ”Du sa att du skulle sluta…”

Sebastian förblev tyst. Han tittade ner på sina rullande tummar av skam när hans bäste vän skällde ut honom. Han brukade inte rulla tummarna, men den här gången kändes det som en tröstande utväg att försöka undvika ögonkontakt.

”Jag slutade för din skull, Seb. Jag slutade och du bara fortsätter att bryta ditt löfte. Varför kan du aldrig ta vara på ditt liv? Var det inte det vi var ute efter? Jag förstår fan inte vad du tänker…” Sebastian fortsatte rulla tummarna.  ”Nej, jag åker hem nu, jag pallar inte att försöka prata med en jävla zombie.”  Kai ställde sig upp och gick mot dörren, förargat och röd i ansiktet, och troligen lite röd i ögonen från tårarna han försökte dölja. Kai var för tuff för att gråta, det var hela hans grej. ”Visa inte folk att du är svag” var hans motto. Så det gjorde han inte. Sebastian tyckte det kändes som om hans syre tog slut. Han ville stoppa sin bäste vän, men orden kvävdes i halsen.

Sebastian visste hur det gick till. De hade gått igenom det här förut men han kunde bara inte sluta. Lockelsen var för stor och ibland var det enda räddningen att hålla sig vid livet… Eller något. Att försöka hålla sig borta från det var omöjligt, det fanns var han än befann sig. Alltid erbjöd hans kompisar honom något, alltid var det någon som hade på fester, alltid var det någon som hade gömt lite backstage. Överallt. Och han ville inte säga nej, trots att det förstörde hans liv bit för bit, trots att hans bästa vänner började vända ryggen mot honom, trots att han skulle få världens bestraffning från hans förmyndare och trots att han hade en turné på gång. Det knäckte honom.

Yanda, den lilla rosahåriga trummisen, stack in huvudet in i rummet. I handen hade han en halväten chokladkaka och en tidning med någon lättklädd brud med en motorcykel vid sin sida, och han log ansträngt.

”Hur mår du, Sebby?” frågade han med sin nätta röst. När Sebastian inte svarade harklade han sig och såg sig om i rummet, som om han letade efter något annat att säga.  ”Jag fick med mig den här!” Han log stolt medan han räckte fram tidningen.

”Hur fick du tag på den? Du är ju rena barnet” sa Sebastian lågt, men fick fram ett leende. Hans ögon var tunga och han lutade sig bakåt mot kudden medan han pustade till. ”Lyckades du inte trolla fram någon cigg också?”

”Näää... Du vet att du inte får röka här inne. Sjuksystrarna kommer bara gå på dig… Du ser lite trött ut. Ska du inte försöka sova lite? Du har inte sovit någonting sen du kom hit.”

Sebastian fortsatte att le. ”Jag tänker inte ens blinka i det här fängelset. Vem vet vad de gör med mig om jag gör det igen?” Han pekade på sladdarna som satt fast vid hans armar och näsa. Han hatade när folk pysslade med honom utan hans tillstånd.

Yanda tog det positivt, men det syntes fortfarande att han var ledsen. Han lämnade tidningen vid bordet intill sängen och kramade om honom, försiktigt då han inte visste hur ont Sebastian egentligen hade. Sebastian besvarade kramen och klappade på det rosahåriga huvudet, likt någon som klappade sitt husdjur.

Yanda var en liten pojke i själen, så när han långsamt kröp in under täcket Sebastian låg i var det inga konstigheter. Det var en sak som Yanda brukade göra, han gillade närhet.  Och Sebastian tackade honom tyst för det. Han behövde någon som inte gav honom anklagande blickar.

Sebastian låg inne i sjukhuset i 3 dagar till, tills han hade återställt någorlunda och fått i sig ordentligt med mat, men han sov inte en enda minut. De ville först inte släppa ifrån sig honom, då han fortfarande var sliten, men han lyckades komma loss med lite övertalning från hans folk. När han äntligen fick åka hem släpade han tungt sina fötter mot den stora bilen som väntade utanför sjukhuset. Han hade stora solglasögon för att gömma sina trötta ögon och för att hans ögon bara hade varit i ett rum med neddragna persienner. Paparazzis stod tillsammans med några fans. Fansen ropade hans namn, ropa om hur mycket de älskade honom. De där orden bara åkte in genom ena örat och ut genom andra för honom, de hade förlorat dess betydelse. Och så kliade det något förbaskat på hans armar. Eller snarare hela kroppen.

Bilen tog honom hem till bandets tillhåll, till hans ljuva säng. Han passerade blickar från bandmedlemmarna, både oroliga och arga (fast bara Kais blick var arg), men tänkte inte på det. Han kände sig bara så otroligt trött och illamående.

När han kom in i sitt rum såg han något annorlunda. Någon (eller några) hade varit inne i hans rum och flyttat på saker. Ordningen på kläderna i hans byrå stämde inte, och oavsett hur noga de hade försökt vara, fanns det spår på lådor och väskor som hade släpats fram och tillbaka. De hade letat efter något han kan ha använt, och hittat det. Allt var borta.

Utifrån hans rum hade alla samlats utanför och tjuvlyssnade på honom. När de hörde honom börja dra ut byrålådor och vända ut och in på alla väskor tittade de på varandra med oro i blicken. Sebastian började låta alltmer orolig och desperat. Han tog första bästa föremål (vilket råkade vara en bordslampa för 5 000 kr) och kastade det i golvet när vreden växte inom honom. Allt fler föremål krossades och han svor högt. Han märkte att de som stod utanför hans rum började slita i dörren, men han hade låst den.

”VAD HAR NI GJORT MED MINA SAKER?!” Skrek han högt mot dörren. All trötthet hade försvunnit och drunknat i adrenalinet. Panik och snyftningar hördes i hans röst. ”TROR NI ATT NI HAR TILLÅTELSE ATT GÅ IN I MITT RUM ELLER?!

”Sebastian, snälla öppna dörren så att vi kan prata!” Rösten lät som gitarristen Utauh.

”INTE EN JÄVLA CHANS! INTE FÖRRÄN NI HOROR BERÄTTAR VART DET ÄR!” Ännu ett föremål gick sönder.

”Lugn Sebastian! Vi vill bara...”

”ÖPPNA DÖRREN NU FÖR HELVETE SEB..! HORA ÄR DU FAN SJÄLV!” Det var Kai som skrek tillbaka mot honom. ”JAG SLÅR FAN IN DÖRREN!! DITT JÄVLA PUNDHUVUD!”

Allt krossande upphörde och tystnaden spred sig över rummet. Snabba steg gick fram mot dörren och låset nästan gick sönder när det låstes upp. Alla frös till medan de observerade Sebastians annars lugna ansikte förvridet av ilska. Han flåsade och hans trötta ögon var uppspärrade. Han letade genom alla ansikten tills han fann Kai. Han morrade mot honom, men Kai stod stilla med den där bestämda oberörda minen Sebastian hatade. Sebastian stirrade på honom. Han såg helt skogstokig ut. Han tog ett djupt andetag och… Sparkade Kai så hårt han kunde rakt i magen. Kai kastades bakåt av den häftiga sparken. Han slog huvudet mot vägen med en duns och han kippade efter luft. Sebastian skulle precis gå in med en knuten näve mot Kais ansikte, men Yoh hann gripa tag i hans handled. Rockstjärnan var fortfarande uppe i varv och andades häftigt medan han fortsatte att borra blicken mot Kai.

”Gör inget förhastad.” sa Yoh. Först var Sebastian beredd på att slå till bassisten också, men tittade på honom en stund, förblev tyst och ryckte bort handen från handleden medan han vände sig om. Han gick långsamt in till hans rum och låste dörren, utan att ge en blick åt Kai eller någon annan.

Utauh hjälpte Kai upp.

”Det var väl lite onödigt.” Sa han medan han drog upp gitarristen från golvet. Kai stönade. ”Kom, vi lämnar honom ifred…”

”Men-men ska vi inte ringa hans far?” Frågade en av assistenterna som stod med i gruppen. ”Han måste ju veta vad som har hänt..?”

”Styv-far. Vi kan hålla tyst om det här den här gången. Han behöver inte ge Sebastian mer skit än vad han redan har fått” svarade Yoh. Kai grimaserade mot honom.

”Du menar skit som jag fick, eller?”

”Äh, sluta vara så barnslig” svarade bassisten och fick samlingen att börja gå därifrån. Alla utom Yanda som stod kvar och såg dem gå iväg innan han satte sig vid dörren. Han ville gå in till Sebastian och lugna ner honom, men han tänkte att det inte riktigt var läge för det.

Sebastian satt nedanför sängkanten, darrande och fortfarande full av vrede, men den där känslan började komma. Hans ben var indragna nära hans kropp och hans hjärta bultade. Det kliade något så fruktansvärt. Rockstjärnan kunde inte komma över det. Det var nästan som att ha vattkoppor igen, fast den här gången spred sig kliandet till huvudet. Han kunde inte koncentrera sig, ville inte tänka.